Sammendrag
Förmaksflimmer är en vanlig och behandlingskrävande hjärtrytmrubbning. Det kroniska förmaksflimret finner man i
befolkningen från 50-årsåldern i alltmer ökande omfattning. Antalet individer i Norge med denna rytmrubbning beräknas
vara drygt 40000 och ökar med ytterligare cirka 5000 till år 2010. Mekanismerna bakom initiering och underhåll av
förmaksflimmer kartläggs allt bättre. Den paroxysmala formen har i många fall ett fokalt ursprung, tillåtande kurativ
terapi men kan också knytas till interatriala impulsledningsdefekter. Den kroniska formen fortgår bl.a. på grund av
s.k. remodellering - en förkortad muskelrefraktäritet, orsakad av att den höga flimmerfrekvensen leder till en defekt
intracellulär omsättning av Ca-joner. Pågående studier förväntas bekräfta den kliniska nyttan av förbehandling med
Ca-blockerare inför elregularisering av kroniskt förmaksflimmer. Den fortsatta återfallsfrekvensen är låg hos de
patienter som kunnat bibehålla sinusrytm 1-2 månader efter regularisering. Detta innebär att antiarytmisk behandling
möjligen endast behöver ges under begränsad tid efter regularisering, en fråga som måste belysas i vetenskapliga
studier.
