Vad minns egentligen små barn? Vad vet vi t.ex. om minnen under det första levnadsåret, hur formas de och hur länge finns de kvar? Detta är centrala frågor som aktualiserats av en översiktsartikel om minnet och sexuella övergrepp som Tidsskriftet nyligen publicerade (1). Frågor som dessa, om hur våra tidiga minnen formas, är i fokus för många som idag arbetar med svåra problem inom det psykiatriska fältet. Det kan handla om att få personer att våga lita på sitt minne likaväl som att motverka risken att framkalla falska minnen. Aktuell och uppdaterad kunskap om hur minnet utvecklas är därför viktig för många kliniker. Problemet är emellertid att mycket av det som skrivs inte alltid är helt ”up to date”. Alltför säkra uttalanden om små barns normalutveckling och om den tidiga minnesförmågan är tyvärr vanliga.
Två vanliga misstag som ofta görs – och som även förekommer i översiktsartikeln (1) – är för det första att undervärdera spädbarnets generella kompetens samt samt för det andra antagandet att enbart delar av vårt minnessystem är funktionellt under det första levnadsåret. Båda dessa positioner har tveksamt vetenskapligt stöd. Låt mig förklara lite närmare:
Det första misstaget handlar om att det tar tid innan ny kunskap om barns tidiga perceptuella, kognitiva och sociala förmåga helt har accepterats och integrerats i den allmänna kunskapsbasen. Den nyligen publicerade översiktsartikeln (1) utgör ett bra exempel: Trots att spädbarnet beskrivs med respekt underskattar författaren vissa förmågor, bl.a. hävdas att spädbarn känner igen sin mamma först efter ett par månader. Här har studier visat att redan en vecka efter partus tittar det nästan nyfödda barnet mer på mamma än på en för barnet okänd kvinna (2). Och detta är bara en av flera förmågor som dokumenterats: Det nyfödda barnet härmar ansiktsmimik (3, 4) och känner även igen mammas lukt och röst (5), för att nämna några andra exempel.
Det andra och kanske mer problematiska misstaget som ofta görs, är uppfattningen att minnen under det första levnadsåret enbart är implicita. Detta antagande utgår från en traditionell syn som säger att minnet består av två system, ett implicit respektive ett explicit. Fast någon enighet om hur dessa system i grunden fungerar finns inte. Vissa hävdar att skillnaderna handlar om olika åtkomstvägar medan andra att systemen snarare återspeglar olika inlagringssätt (6, 7). Vad de flesta dock är eniga om är att det implicita minnet är omedvetet och bl.a. består av motoriska färdigheter (skills and habits) och vårt igenkänningsminne (recognition memory). Det explicita minnet, däremot, är till sin karaktär medvetet och innehåller bl.a. våra personliga minnen samt ger oss möjlighet att komma ihåg specifika episoder som vi kan datera och aktivt ta fram ur vårt minnesarkiv. Länge menade man också att dessa två system utvecklades hierarkiskt (8). Först det implicita och därefter – mot slutet av första levnadsåret och framåt – det explicita systemet. En av förklaringarna till varför den infantila amnesin uppstår skulle således vara att vi inte har åtkomst till episodiska minnen innan det explicita systemet är fullt utvecklat. Och det sker inte förrän barnet har ett relativt välutvecklat språk.
Så långt vore allt gott och väl om det inte var så att det vetenskapliga stödet inte är så entydigt som många kanske tror! Mycket talar faktiskt för att vi måste flytta fram startpunkten för när vi har ett explicit minne, när vi medvetet kan ta fram minnen av specifika händelser, till sex månaders ålder, kanske ändå tidigare. Här pågår forskning och vi har idag inte det slutliga svaret. Men ett av de områden som hittills varit bland dem som gett klarast indicier på att små barn har större minneskapacitet än vad man tidigare trott, är det som inom utvecklingspsykologin kallas ”fördröjd imitation”. Detta är studier där man låter små barn observera specifika aktiviteter med objekt/leksaker barnet inte sett tidigare och inte själva fått undersöka tidigare (6, 9 – 12). Barnet kan bara lära sig hur objektet skall hanteras genom att aktivt och medvetet observera och lagra den aktivitet som en vuxen utför. När barnet sedan t.ex. en vecka senare för första gången själv får möjlighet att handha leksaken, så finns inga andra ledtrådar än den egna minnesbilden. Det handlar här om kontrollerade studier där specifika presentationer av flera olika aktiviteter använts och där man uteslutit möjligheten att situationen eller leksaken i sig får barnet att svara korrekt. Dessa studier visar sammantaget att barn redan vid sex till nio månaders ålder har ett specifikt händelseminne som flera forskare idag är benägna att kalla ett non-verbalt episodiskt minne.
Dessa undersökningar har förändrat vår syn på barns förmåga att minnas och att lära sig via observation. Traditionellt har fördröjd imitation setts som en viktig milstolpe som inte kan observeras förrän vid 18 månaders ålder (13, 14). Exakt vilka konsekvenser dessa nya iakttagelser får för vår förståelse av infantil amnesi och eventuell hågkomst av tidiga traumatiska händelser vet vi inte än. Men redan under andra levnadsåret minns barn det de fått se vid ett enskilt tillfälle i flera månader (15). Och detta i experimentella studier som inte inneburit någon starkare känslomässig upplevelse för det lilla barnet. Vi kan bara spekulera kring vad denna förmåga innebär för minnen av mer personlig karaktär, som även är starkt emotionellt färgade, eller för tidiga traumatiska upplevelser.
Någon klar och entydig konklusion blir det inte. Kliniker och forskare måste utveckla dialogen sig emellan och systematiskt utveckla sin kunskapsbas. Men framför allt måste vi inta en ödmjuk hållning. Vår förståelse för hur tidiga minnen lagras och exakt hur de påverkar utvecklingen är fortfarande bräcklig och osäker.
