Det er med stigande förvåning jag läser Marit Andrews svar i Tidsskriftet nr. 2/2002 (1) på Hans Petter Aarseths innlegg i nr. 28/2001 (2) om apotekskedjornas rovdrift på marknaden.
Sättet att möta en berättigad kritik är klassisk. Som vanligt vidgår man inte med ett ord att man kan ha ett felaktig upplägg. Sanningen är följande där jag arbeter utanför Stavanger.
Det finns i stort sett inga antibiotika som är avsedda för barn längre, förutom bredspektraantibiotika.
Man håller på att sortera ut medikamenter som inte är lönsamma, kommer med påståenden om att man inte tillverkar dem längre. Världen er inte längre bort än en telefon. Kontroll med olika apotek i Sverige, Danmark och en tillverkare i England gav vid handen att apotekpersonal hade varit lite ovarsamma med verkligheten. Samtliga läkemedel är registrerade i Norge, trots att personalen påstod motsatsen.
Som följd av denna begränsade lagerhållning blir man nött till att byta ut av doktorn ordinerade läkemedel, trots att de flesta av oss vet vikten av att få det som står på recepten. Det förskrivna läkemedlet är inte slumpmässigt valt.
Äldre patienter har stora bekymmer med denne nya ordning. Jag tror att det kallas vinstoptimering. Visst kan alla apotek ha allting, om inte så är det kotym att kunna skaffa det inom 24 timmar.
Jag tycker att det är ohållbart att personal som inte är medicinsk utbildad skall desavuera mina ordinationer och dessutom vill att jag skall ta ansvar för deras verksamhet. Jag har ordinerat ett medicinsk preparat för att patienten skall ha just det och inget annat. Ett generisk preparat kan ha en helt annan sammensätting og färg.
Är er lobbyverksamhet för möjligheten att byta ut till generisk preparat i departementet motiverad av möjligheten til större förtjänst?
