Glukosamin är en kroppsegen substans som ingår som en byggsten i glykosaminoglykaner i ledbrosket och synovialvätskan. Det har därför legat nära till hands att tro att tillförsel av glukosamin kan vara gynnsamt vid skador på brosket. I experimentella studier på kondrocyter har man funnit att glukosamin i höga koncentrationer kan stimulera bildningen av proteoglykaner och minska produktionen av kväveoxid och interleukin 6, men det är oklart om dessa resultat har någon direkt klinisk betydelse (1).
Åtminstone sedan 1960-talet har glukosamin använts för behandling av artros, og glukosamin klassificeras numera som et icke-steroidliknande, antiinflammatorisk läkemedel (2). Sedan 1980 har ett flertal kliniska studier publicerats. Under de senaste åren har flera grupper och myndigheter gjort systematiska granskningar (3 – 7), baserade på något olika urval av originalstudier (8). Även om en hel del kritik kan riktas mot de tidiga kliniska studierna med glukosamin, så råder enighet om att de studier som publicerats från slutet av 1990-talet och senare är av god kvalitet. En liknande kvalitetsförbättring kan ses i kliniska studier av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) och paracetamol (8).
Nästan samtliga kliniska studier av glukosamin har utförts på patienter med knäartros, vilket är en begränsning som även gäller paracetamol och många prostaglandinsynteshämmare. Glukosamin har vanligen givits som glukosaminsulfat 1 500 mg/dag, uppdelat på tre doser. Behandlingstiden har varit mellan tre veckor och tre år, oftast mellan fyra och 12 veckor. Effektmåttet har varit smärta, eller en kombinerad skattning av smärta, stelhet och funktion enligt ett etablerat värderingsinstrument för artros, till exempel WOMAC-index eller Lequesnes index.
Symtomlindring
I majoriteten av de publicerade studierna finner man att glukosamin hade större symtomlindrande effekt än placebo. Det finns anledning att misstänka att små studier där glukosamin inte var bättre än placebo aldrig har publicerats (5, 6).
Uppenbart är att den symtomlindrande effekten av glukosamin inte kan mätas förrän efter 2 – 4 veckor. Det är svårt att i studierna finna uppgifter om hur många patienter som har svarat tillfredsställande på behandlingen, men en uppskattning är att NNT (number needed to treat) är knappt 5 (6). Det är oklart om konsumtionen av andra symtomlindrande läkemedel kan minskas.
Även i två placebokontrollerade treårsstudier hade glukosamin bättre symtomlindrande effekt än placebo (9, 10). I dessa två studier ingick män och kvinnor med knäartros fastställd enligt etablerade kriterier, men patienter med tydliga tecken på inflammation i leden, eller med BMI över 30 (9) respektive 27 (10) exkluderades. Bland dem som fick glukosamin, avbröt 36 % respektive 35 % studierna, att jämföra med 33 % respektive 46 % i placebogrupperna. Behovet av tilläggsanalgetika var lågt i båda studierna, och inte signifikant olika mellan behandlingsgrupperna. Minskningen i totala WOMAC-index från utgångsläget var 12 % respektive 26 % i glukosamingrupperna (intention-to-treat-analys), att jämföra med plus 10 % och minus 16 % i de respektive placebogrupperna (9, 10). För smärtlindring anses en kliniskt meningsfull effekt börja vid 17 – 22 % minskning i WOMACs smärtskala (11).
I tre studier där glukosamin jämförts med ibuprofen 400 mg x 3 fann man ingen skillnad mellan behandlingarna. I en studie där glukosamin jämförts med piroxikam 20 mg/dag var glukosamin bättre än jämförelsepreparatet (8). Det finns inga jämförande studier med paracetamol.
Effekter på brosket
I de två treårsstudierna (9, 10) gjordes upprepade mätningar av ledspringans höjd på röntgenbilder av sträckta knän under belastning. I båda studierna sågs bättre resultat med glukosamin än med placebo, och skillnaderna var statistiskt signifikanta. Emellertid anses denna metod för bedömning av broskets utveckling numera inte tillförlitlig, eftersom ledspringesänkningen bäst framträder med lätt böjt knä. Det har visats att smärta kan påverka utfallet vid mätning med sträckt knä (12).
Det finns inga studier av effekter av glukosamin i höftleden. Det finns inte heller några studier som visar att behovet av kirurgiska ingrepp minskar hos patienter som behandlas med glukosamin.
Biverkningar
Glukosamin tycks sällan ge allvarliga biverkningar. Illamående och gastrointestinala besvär verkar dominera. Fall av utslag och klåda har rapporterats. Eftersom glukosamin utvinns från skaldjur, bör medlet inte ges till skaldjursallergiker. Det har spekulerats i om glukosamin kan bidra till insulinresistens. Enstaka fall av störningar i glukoskontrollen har rapporterats, men det tycks vara ovanligt. Nyligen framfördes misstankar om att glukosamin kan öka halterna av totalkolesterol och LDL-kolesterol i blod (13), men det är ännu oklart om det finns ett kausalsamband med glukosamin.
Plats i terapin
Det råder ingen enighet om glukosaminets plats i terapin av artros (14, 15). Medlet kan ge symtomlindrande effekt hos en del patienter med lindriga till måttliga besvär. Effekten sätter in långsamt. Om ingen effekt har setts efter 2 – 3 månader, bör behandlingen avbrytas. Det är oklart om glukosamin är lika effektivt som paracetamol eller prostaglandinsynteshämmare, eller om det kan minska behovet av sådana medel. Det är också oklart om glukosamin kan minska eller skjuta upp behovet av kirurgiska ingrepp. Risken för allvarliga biverkningar verkar låg, men det finns frågetecken kring effekter på glukosnivåer och blodfetter.
