Upplösningen av den svensk-norska unionen är ett exempel på en fredlig separation mellan två brödrafolk. Förhandlingarna som ledde fram till denna ägde rum i Karlstad sommaren 1905. De svenska och norska delegationerna förhandlade fram avtalet i ordenshuset vid stora torget i Karlstad (fig 1). 1955 reste innevånarna i Värmland ett fredsmonument på stora torget i Karlstad för att markera femtioårsminnet av unionsupplösningen. En del av inskriptionen lyder: Fred främjar folkförståelse (fig 2). Av geografiska och kulturella skäl har just förståelsen mellan värmlänningar och norrmän varit god under historiens gång. Gränstrakter utgör med naturlighet en arena för gränsöverskridande avseende handel med varor och tjänster, äktenskap och genetisk blandning samt för utbyte av arbetskraft. Det är således naturligt att norska läkare under en period med låg utbildningstakt och begränsat tjänsteutrymme sökte sig till Värmland för specialistutbildning och fasta tjänster. Precis som de norska och svenska delegationerna reste från Oslo och Stockholm de sista dagarna i augusti 1905 kom vi från respektive huvudstäder till Karlstad för att sammanstråla på barnkliniken i Karlstad dryga sjuttio år senare.
Figur 1 Ordenshuset på stora torget i Karlstad där förhandlingarna om unionsupplösningen hölls sommaren 1905. Foto Carl Lindgren
Figur 2 Fredsmonumentet framför Karlstads rådhus med inskriptionen: «Fredsmonument rest av Värmlänningar 1955 femtio år efter svensk-norska unionens fredliga upplösning. Fejd främjar folkhat – fred främjar folkförståelse.» Foto Carl Lindgren
Karlstad är centralorten i Värmlands län med ett centralsjukhus som fick sin barnklinik 1942. Länge fanns en överläkare, en biträdande överläkare och en underläkare. Under 1970-talet expanderade sjukvården i Sverige med åtföljande ökning av vårdplatser och fasta tjänster. Så även barnkliniken i Karlstad, och 1980 fanns det ett tjugotal barnläkare i länet varav var fjärde var norsk medborgare. Att Sverige attraherade norska läkare under 1970-talet hade flera orsaker. Utbildningstakten i Norge var låg och motsvarade inte det faktiska behovet av läkare. Många norska studenter utbildade sig i Danmark, Tyskland eller Österrike, och sökte sig därefter specialstutbildning i Sverige. Detta sammanföll ofta i tid med en period av familjebildning och dagisplats och ett nytt socialt nätverk, vilket gjorde att många familjer stannade kvar i Sverige även efter specialistutbildningen.
Sverige med norske øyne
Jeg begynte min spesialistutdanning i pediatri ved barneklinikken i Karlstad høsten 1968, et par år etter turnustjeneste i Arvika og to år indremedisin og infeksjonsmedisin. Det var trangt om utdanningsplasser i pediatri i Norge, jeg søkte en assistentlegestilling som en av 15 søkere i østlandsområdet. Den som fikk stillingen, hadde ti år indremedisinsk tjeneste på sin CV.
Värmland stod høyt i kurs for norske leger, og i slutten av 1960-årene var det nok flere norske enn svenske underordnede leger i lenet. Det virket som värmlendingene aksepterte nordmennene bra – «dom tyckte vi pratade så roligt och lettfattligt». Og vi nordmenn følte oss raskt hjemme i Vest-Sverige. I Stockholm var det annerledes, der «frågade man ofta om» når man som norsk gikk til butikken for å handle.
På barneklinikken i Karlstad fikk man raskt et innblikk i pediatrien, to- til tredelt primærvakt på sykehuset – var noen syke, var det bare å trå til ekstra. Arbeidstiden var gjerne mellom 60 og 110 uketimer. Man hadde ansvar for sin post på 20 – 30 barn, overlegen gikk visitt to ganger i uken. I tillegg til postarbeid var det vanlig med «mottagningspatienter» to dager i uken, da man samtidig med poliklinikken måtte forsøke å se til de mest akutt syke i avdelingen. Helsestasjonen, barnavårdscentralen, inngikk også i arbeidsoppgavene til de underordnede legene. De to første årene ble poliklinikken også brukt som helsestasjon, 50 – 60 barn skulle undersøkes på to timer, «löpande bandsprincipen». Mødrene rakk knapt å reservere seg for rutinevaksinasjonene, og mange gråt sine modige tårer ute hos helsesøster etter avsluttet konsultasjon. Etter et par år ble barnavårdscentralen flyttet «ut på stan» og reorganisert av vår nye barnhälsovårdsöverläkare til forebyggende helsearbeid for barn et arbeid av høy internasjonal klasse.
Parallelt med utbyggingen og reorganiserring av barn- och mödrahälsovården i Sverige gav norske barneleger fra seg ansvaret for forebyggende pediatri til allmennlegene. Dette har vært noe av det vanskeligste å forholde seg til som barnelege i Norge etter alle årene som pediater i Sverige. Hvorfor er ikke norske pediatere mer opptatt av forebyggende arbeid?
Bakvakten på klinikken kunne befinne seg opptil 30 mil fra Karlstad, og telefonkontakten kunne iblant være den eneste støtte man hadde som primærvakt. Vi lærte selvfølgelig raskt å ta ansvar og prioritere arbeidsoppgavene. Min sjef uttrykte sin bekymring for sin nye norske underläkare som tenkte å bli barnelege med hustru og 3 barn i alderen 0 – 3 år ved karrierestarten: «Ja, pediatriken kräver sitt, det blir inte mycket familjeliv om man skall bli barnläkare». Og slik ble det heller ikke, men til gjengjeld fikk vi legene i løpet av fire års pediatrisk tjeneste en stor praktisk-klinisk erfaring. Vi kjente oss modne for overordnede oppgaver i overlegefunksjon etter spesialistutdanningen, som også den gang inneholdt utdanningskurs (permisjon med lønn med bytte av vakter).
Etter ca. 12 år i pediatrien ble jeg klinikksjef ved barneklinikken i Karlstad. Pediatrien var da inne i en ekspansiv fase i Sverige med utbygging av den öppna specialisttjänsten. Vi fikk öppenvårdtjänster på de største stedene i Värmland. Förlossningsvården ble mer sentralisert under store protester og med nidvisor til dem av oss som var positive til endringene. Folk vernet om sine mindre fødeenheter med nesten like stor intensitet som 20 år senere i Norge. Dog var de svenske politikerne ikke så enkle å snu som de norske helsepolitikere med helseministeren i spissen. Kontakten med svenske helsepolitikere og landstingsledamöter var lettere enn det jeg har opplevet i Norge de siste 15 årene. Det var også tradisjon med ettårs-, treårs- og femårsplaner for hälsovården i landstinget i motsetning til en mer ad hoc-planlegging av det norske helsevesen. Langtidsplanleggingen gjorde livet enklere for en klinikchef i Sverige på 1980-tallet enn for en avdelingssjef i Norge 20 år senere. Teamfølelsen var stor i Sverige. Det var påfallende å komme tilbake til en uttalt profesjonsstrid i Norge blant ulike grupper helsepersonell. Ikke rart at prosjekt Pasienten først måtte komme for å flytte fokus.
Norge med svenska ögon
Tjugo år senare svängde situationen. Nedskärningar i svensk sjukvård, parallellt med expansion i Norge gjorde nu att strömmen av läkare och sjuksköterskor gick västerut. Att Norge var och är ett populärt land att arbeta i framgår till exempel i en undersökning som gjordes av svenska Läkarförbundet 1998. Vid det tillfället fanns det över 500 svenska läkare som arbetade i Norge, och huvudskälen till att man sökt sig dit var enligt undersökningen i första hand arbetsmiljön och i andra hand bättre lön och arbetstid. Ungefär hälften av de svenska läkarna var färdiga specialister och över 80 % var män, vilket är betydligt mer än genomsnittet bland svenska läkare. Läkare från Värmland, Västkusten och Stockholm var överrepresenterade, och distriktsläkare, psykiater och barnläkare var de största grupperna av specialistutbildade läkare som tagit steget över till Norge.
Att som svensk arbeta i Norge har varit synnerligen positivt. Mottagandet präglades av en nyfiken vänlighet. Jag har uppfattat att man ser på oss och på vår utbildning med viss respekt, och varmt välkomnar oss som medarbetare. Låt oss titta närmare på de huvudskäl som ledde till att svenska läkare sökte sig till Norge under 1990-talet, alltså miljön, lönen och arbetstiden.
Arbetsmiljön
Finns det några olikheter vad gäller arbetsmiljön? Möts man av några svårigheter som svensk läkare i Norge? Jo, som svensk kan man ibland bli litet otålig över den – med förlov sagt – egendomliga norska dokumentations- och arkiveringskulturen, och intresse av att systematiskt hålla ordning på papper. Att det ibland var omöjligt att få tag i journaler och provsvar är förvisso ingenting som är okänt i Sverige, men det var betydligt mer ofta som viss dokumentation eller provsvar bara «ikke var å finne». När den något bekymrade doktorn i mild ton, uttryckte sin häpnad över detta kunde han få uppmaningen att: «Slapp av gutt – du er i Norge nå!» Den saknade dokumentationen skulle säkert komma fram vid något tillfälle, kanske då man minst anade det, och det skulle då också säkert visa sig att det inte var av något värde i alla fall. När man ändå gentemot kontordamen framhärdade i att ödmjukt be om en ny genomletning av arkiv, expeditioner, hyllor, lådor och papperskorgar, fick den ombedda stundom något bistert i uppsynen och påpekade – om än i förtäckta ordalag – att detta ovälkomna påpekande minde henne om en fantasilöshet och som framförallt präglades av en europeisk nation söder om de nordiska länderna.
Avdelningsarbetet präglades tillika av en lätt egendomlig blandning av jämnställdhet och auktoritet. En ann var så god som en ann, men det skulle vara overlegevisit vissa dagar, och overlegenotat i journalen med jämna intervall. Hade man försummat detta, blev det alltid med skärpa påpekat av avdelningens assistenlege: «Det går ikke an på denne måten!»
Journaldikteringen var inte helt komplikationsfri. Efter några år tyckte jag att jag behärskade norskan utan minsta problem, men blev snabbt återförd till verkligheten av den bekymrade kontordamen, som inte utan en viss skärpa i tonen bad mig att: «Nå må du snakke svensk, så vi skjønner hva du sier!».
I Norge är man duktig på att roa sig och glädjas tillsammans på arbetsplatsen på ett sätt som jag inte upplevt i samma omfattning i Sverige. Man tar alla tillfällen i akt att ordna fester. Den utvalda festkommittén, i vilken jag ofta erbjöds att delta, startade tidigt sin planläggning och arbetade oförtrutet med ambitiösa förberedelser – även dessa förberedelser får oftast formen av repetition inför festen vad gäller mat och dryck. På festerna hölls såväl högstämda som lagom ironiska tal om medarbetare (svenskar var ett särskilt populärt tema), det sjöngs visor, framfördes uppträdanden och sjöngs allsång långt in på småtimmarna. Det var lutefisklag, julebord, vårfest, sommerfest och olika utflykter och tävlingar.
Varje fredag var det felleslunsj. Denna ritual startas tidigt fredag förmiddag med att någon från avdelningen går till närmsta Rimi eller Rema för att panta alla veckans tomma Coca-cola-flaskor (Coca-cola förefaller ha vunnit det norska folkets hjärta på ett helt annat sätt än i Sverige). Antalet returflaskor brukar räcka till att köpa in bröd (det goda norska brödet), rekesalat, ost, skinke, salami och annan spekemat, och naturligtvis peanøtter att strössla över glassen. Felleslunsjen utgör ett välkommet avbrott i den dagliga lunchen i form av två brödskivor, en med gulost och en med brunost. Som kompensation för denna frugala kost håller sig varje avdelningen med ett våffeljärn som mer eller mindre kontinuerligt laddas med våffelsmet. Dessutom förefaller patienterna gärna vilja uttrycka sin tacksamhet över sjukvården och kommer oftast generöst lastade med boller eller bløtkake i samband med utskrivningen. Man behöver således aldrig varar hungrig även om dieten efter några år kan te sig litet enahanda.
Lönen
Vad gäller lönen, går det inte att förneka att inkomsten var betydligt bättre i Norge jämfört med den i Sverige för samma arbetsuppgifter. Grundlönen var inte hög men extraarbete, jourer och särskilt jourer med kort varsel vid sjukdom resulterade i en ordentlig löneökning. Särskilt välkommet och överraskande var att på löneutbetalningarna i juli och december bara drogs halv skatt för att man skulle få tillfälle att verkligen kunna förlusta sig under sommarsemestern respektive julhelgen. Dessutom erbjöds det, i alla fall i Oslo, betydligt fler tillfällen till extrainkomster inom såväl den privata som kommunala sjukvården. Det fanns möjlighet att anmäla sig till ett system med jourläkare som gjorde hembesök, vilket var både trevligt och välbetalt. En annan möjlighet var att vara handledare åt studenterna som gick pediatrikkursen genom att ta med dem på hembesök till sjuka barn, och låta studenterna få se barnen i sin hemmiljö och göra undersökningar och bedömningar. Ett utmärkt exempel på hur studenterna kan få en fördjupad kunskap om barnsjukdomar och se barnet i sin naturliga miljö. I tillägg till detta fanns även flera kvällsöppna akutmottagningar för barn som drevs i privat och/eller subventionerad form.
Till följd av dessa olika former av primärvård blev trycket på akutmottagningarna lägre och merparten av de barn som sökte akut kom som regel på remiss efter någon bedömning i öppenvården. Dessa barn kom således oftast med uppmaning till primärjouren på sjukhuset om inläggning snarare än om en bedömning huruvida inläggning var motiverad. Skatteförmånerna var också tämligen generösa. Som svensk gästarbetare var man berättigad till ett standardfradrag på 15 % av bruttoinkomsten under de första tre åren, vilket skulle kompensera för allmänna merkostnader. Tillsammans med ett minstefradrag, vilket motsvarar det svenska grundavdraget, innebar detta att den totala skattesatsen blev ca. 35 %. Å andra sidan tillhör Oslo en av världens dyraste städer att bo i, så även om lönen var högre än i Sverige så jämnades det ut av de högre levnadsomkostnaderna.
Arbetstiden
En nyhet för mig var att arbetstiden var reglerad i en så kallad turnus, som var mer formaliserad än det svenska joursystemet. Man kunde således direkt få en överblick över hur jourpassen var fördelade under året, och vilka veckor som man var ledig i form av avspasering vilket motsvarar vår jourkompensation. De lediga veckorna återkom således med en regelbundenhet som var beroende av antalet tjänster och i vilken form jouren eller beredskapen utfördes. Detta innebar att det fanns mindre utrymme för ledighet enligt vad som passade individen, men å andra sidan en god framförhållning. Dessutom fanns alltid möjlighet att byta vecka med någon kollega om båda parter var överens om detta.
Möjlighet till ledighet för kurser och möten upplevde jag också alltid som generösa. Arbetspassens längd är anpassad efter barnehagens öppettider, vilket innebär att nattjouren kommer vid pass 14.30. Var man inte vakt, kunde man således vanligtvis gå hem nöjd och glad i rimlig tid. Med magen fylld med våfflor kunde man därefter ta fram skidorna och ta trikken upp till Marka för några timmars rekreation efter arbetsdagen.
Låt oss således konstatera och vara tacksamma över att det är betydligt mer som förenar oss vad gäller struktur, medicinsk kultur och sjukdomspanorama än som skiljer oss åt. De små variationer och egenheter som förekommer är mer uttryck för nationella särdrag än olikheter i sjukvårdsorganisation och arbetssätt.
