Trots att målsättningen är palliativ sker en omfattande medicinsk behandling i livets slutskede av patienter med demens.
I en nyligen publicerad amerikansk studie undersöktes 323 patienter med avancerad demenssjukdom (1). Det var en multicenterstudie med patienter som vårdades på sjukhem. Patienterna följdes upp under 18 månader. Under denna period avled 54 %. Pneumoni, feberepisoder och svårigheter med att äta var mycket vanligt under studietiden. Om någon av dessa tre komplikationer tillstötte, försämrades prognosen markant.
Under de sista tre månaderna i livet behandlades 41 % av patienterna som avled under studieperioden med en medicinsk intervention. Parenteral terapi gavs till 34 %, 17 % blev hospitaliserade, 10 % skickades till akutmottagningen och 8 % fick enteral sond. De närstående familjemedlemmarna intervjuades, och av dessa rapporterade 96 % att palliation var primära målet för vården. Bara 18 % av dessa familjemedlemmar hade fått information av läkare om prognosen.
Författarna konkluderar att mortaliteten vid allvarlig demenssjukdom är mycket hög. Trots att behandlingen definierades som palliativ, så var medicinska interventioner mycket vanliga bland de patienter som sen avled. «Risken» för medicinsk intervention var betydligt lägre för de patienter som hade anhöriga som hade kunskap om prognosen och som förstod att medicinska komplikationer sannolikt skulle uppstå.
Denna studie utfördes i östra USA. Utan att ha exakta data är det min känsla att detta också sker på samma sätt i de skandinaviska länderna. Är det etiskt att behandla en patient med uttalad demens med akut sjukhusvård?
