Old Drupal 7 Site

Läs inte denna utan lärarstöd

Sten Levander Om forfatteren
Artikkel

David, Putwain

Aidan, Sammons

Psychology and crime

200 s, tab. New York, NY: Routledge, 2002. Pris GBP 28

ISBN 0-415-25299-7

Boken Psychology and crime utkom som en volym i serien Modular psychology, avsedd för den akademiska introduktionsnivån, men också möjlig att läsa på gymnasienivå. En förutsättning är att studenten har psykologiska grundkunskaper. Boken är exemplariskt upplagd, pedagogiskt sett, och skriven på en enkel engelska som inte borde bereda nordiska studenter problem. Avsnitten om polisforskning och vittnespsykologi är bra och uppdaterade. Därmed är det goda sagt.

På många sätt är detta en dålig bok, faktamässigt. Författarna förefaller sakna aktuella kontakter med verksamhetsområdet och forskningsfronten. Stilen är bitvis grötmyndig, många påståenden är politiskt korrekta men sakligt felaktiga, och författarnas sympatier och antipatier är tydliga. Om antalet studenter inte är alltför stort och deras lärare uppdaterad och balanserad kan boken fungera förträffligt i undervisningen: det finns mycket felaktigheter och snusförnuftigheter att peka på, vilket kan minska studenternas överdrivna respekt för faktabokstext och få dem att tänka själva. Utan lärarstöd är boken en katastrof.

Diskussionen om relationen mellan kriminalitet och «fear of crime» är helt inadekvat med ordval som «exagerrated fear» i relation till faktisk risk för exponering, påståendet att utsatthet för brott leder till «paranoia» (!!), och att «the main reason for the disproportionate fear is mass media reporting and crime fiction». Författarna ogillar uppenbart delförklaringar i termer av biologi som orsak till kriminalitet. Lombroso anges ha tagit störst intryck av frenologi när han utformade sin teori om medfödd kriminalitet (som en delförklaring, socialläkaren Lombroso var väl medveten om att huvudförklaringen till kriminalitet var social). Lombroso använde sin tids dominerande förståelse av psykiska störningar som degenerationsfenomen med rötter i läran om arvssynd – han var inte frenolog. Hans teori anges som «flawed» därför att den var monogenetisk (långt innan Mendels arbete återupptäcktes, kromosomer identifierades och gener beskrevs). Framställningen är helt enkelt grovt ohistorisk när författarna vill demonstrera sin politiska korrekthet. Kritiken av de genetiska studier som antyder att det finns biologiska bidrag till kriminalitet är också missriktad och oinformerad. Mikael Bohmans (och medarbetare) svenska adoptionsstudie är felciterad, vilket gör att den kritik mot slutsatserna som författarna ansätter blir poänglös.

Valet av de biologiska teorier som presenteras är svårbegripligt. Sheldon torde vara fullständigt inaktuell i dag. Eysenck är inte heller purfärsk, särskilt som författarna underlåter att citera fortsättningen i form av «Big 5-traditionen» och heritabiliteten för den typen av basala personlighetsdrag. Mischel däremot (som förnekade existensen av personlighetsdrag) citeras däremot noga (årtalet? – jo minsann, 1968). Psykopati (det överlägset viktigaste forskningsområdet när det gäller individfaktorer och kriminalitet) diskuteras endast som en störning i empatisk förmåga lokaliserad till amygdala. Försöken att formulera en «kriminell personlighet» kritiseras på den grunden att den korsar DSMIIIR-kriterierna för olika personlighetsstörningar. Var och en som undersökt fängelseintagna med personlighetsdiagnostiska metoder vet att det är precis det de gör – de får diagnoser inom alla tre kluster och flera samtidiga diagnoser inom dessa kluster. Felet ligger inte i definitionen av «kriminell personlighet» utan i DSM-systemets fyrkantighet.

Mycket av bokens resonemang hämtas från en bok av Blackburn 1993. Referenslistan omfattar påtagligt många originalreferenser från 1970 och -80-tal; kanske direktkopierade men ej lästa från Blackburns referenslista. Detta blir särskilt tydligt när man redovisar sociala/psykologiska teorier för kriminalitet, och utfallet av behandlingsförsök. Social inlärningsteori avfärdas som «deterministisk» – «all behaviour is completely determined by learning». Fenomenet «copy-cat» anges som mekanism bakom kopplingen mellan mediavåld och våldsbrott hos sårbara individer. Ingen referens för utfall av Social Skills Training för fängelseintagna redovisas efter 1989. Risker associerade med behandling nämns inte (psykoanalytiskt orienterad gruppterapi resuterar i att icke-psykopater får lägre men psykopater högre återfallsrisk).

Effekter av fängelsevistelse på återfall redovisas relativt balanserat men följs av slutsatser som inte har minsta stöd i forskning: «a prison represents an extremely adversive environment which has deleterious effects on mental health». Den kritiska distans som författarna visar upp när de redovisar för dem oaptitliga modeller och teorier är här fullständigt försvunnen.

När det gäller brottsförebyggande arbete kan man notera att New York-modellen (som bör karakteriseras som en lågtoleransmodell) här betecknas med sitt öknamn – noll-tolerans.

Om läraren vet vad hon/han gör och är väl inläst på detta breda område så är boken OK. Annars bör den förses med dödskallemärkning.

Anbefalte artikler