Mæland, John Gunnar
Fugelli, Per
Høyer, Georg
Westin, Steinar
Sosialmedisin – i teori og praksis
400 s, tab. Oslo: Gyldendal Akademisk, 2004. Pris NOK 475
ISBN 82- 05 - 31532- 9
Sosialmedisin – i teori og praksis är en lärobok som vänder sig till läkarstudenter som mot slutet av sin läkarutbildning har önskemål att fördjupa sina kunskaper om samhälls-, hälso- och sjukvårds-, samt individproblem i gränslandet mellan samhälle och medicin.
Boken är ett samarbetsprojekt mellan fyra norska lärosäten. Författare är både redaktörerna själva och ett tiotal andra med kompetens inom en för socialmedicinen relevanta områden. Boken består av tre övergripande delar med sammanlagt 21 kapitel.
Detta är ett mycket ambitiöst arbete som strävar efter att ge en relativt heltäckande bild av den moderna socialmedicinens roll. I ett inledande kapitel tas definitionsfrågan upp. Vad är socialmedicin, en ständigt aktuell fråga? Framför allt försöker författaren definiera socialmedicinens kärna. Efter att ha läst den inledande delen blir man imponerad av socialmedicins vida spännvidd. Socialmedicin handlar om epidemiologi, samhällets struktur och ohälsa, socioekonomiska orsaker till hälsans olika fördelning, och allokering av resurser till hälso- och sjukvården. Satsar vi begränsade resurser rätt i samhället? Men boken tar också upp andra dagsaktuella samhällsproblem såsom den ökade sjukskrivningsfrekvensen i Norge. Vad kan socialmedicin bidra med för kunskap för att komma till rätta med den exploderande utvecklingen? Kan specialiteten förklara den under senare tid minskade sjukfrånvaron? Men boken tar även upp känsliga frågor om prioriteringar. Är det rätt att satsa på «extreme makeover», dvs. stora sjukvårdsresurser för att människor som inte är nöjda med sitt utseende skall förändra sitt yttre? För att kunna besvara den frågan behövs socialmedicinsk kompetens, och boken guidar läsaren i hur man kan tänka kring dylika frågor. Ingen bok i socialmedicin skulle vara komplett utan ett internationellt perspektiv. I denna finns ett kapitel som belyser ohälsans enorma kostnader och hämsko för att stora delar av Afrika skall utvecklas. Mot slutet av boken diskuteras läkarens och hälso- och sjukvårdens förändrade roll och den ökande patientmakten. Att detta påverkar sjukvårdsstruktur och resursallokering är helt klart. Det återstår att se exakt hur. I sista delen förs en intressant diskussion om strategier för ett friskare samhälle. Socialmedicinen spelar en central roll i en dylik strategi.
Jag finner detta vara en mycket intressant, välredigerad och tankeväckande lärobok. Läkarstudenter, men även andra med intresse för samhällsmedicinska frågor, torde ha stor nytta av boken. Jag fann den själv värdefull i samband med att vi planerade den socialmedicinska kursen i Uppsala.
